Insikt

En gång i tiden fanns det 500 blinda människor i Vaishali, den gamla huvudstaden i Licchavi. Eftersom de inte kunde se något så kunde de inte utföra någon typ av arbete. De överlevde genom att tigga mat och andra människor diskriminerade dem svårt. Så uppnådde Prins Siddartha  Buddhaskap. Dessa 500 blinda hörde talas om den stora nyheten att Buddha var i den mänskliga världen och de kunde inte längre hålla sig lugna, eftersom de visste att alla som kunde se Buddha skulle få alla sina sjukdomar och lidanden eliminerade, och alla vedermödor och ledsamheter skulle lösas. De träffades och diskuterade denna fråga. De sade, ”Hur mycket önskar vi inte att få se Buddha?! Om vi bara får se Buddha, så kommer vi att kunna se hela världen!”

En person som vanligtvis var chef för gruppen sade: ”Okej! Vi borde gå och träffa Buddha istället för att vänta här på att Buddha ska komma och besöka oss. Håller ni inte med?”

Andra sade hjälplöst, ”Hur kommer vi till honom? Vi kan inte ens se vägarna!”

Chefen för gruppen svarade: ”Om vi verkligen vill gå och träffa Buddha så måste vi hitta någon som kan se som kan leda oss. Låt oss göra på det här sättet. Vi gör vårt bästa för att tigga pengar och varje person samlar ett guldmynt. När vi har samlat in 500 guldmynt så kan vi anlita någon som kan leda oss till att få träffa Buddha.”

Så gick därför dessa blinda till olika ställen för att be om pengar. Efter ganska lång tid och många lidanden så kunde de samla in 500 guldmynt, och de anlitade någon till att vara deras guide.

Guiden tog täten och de blinda personerna radade upp sig med varje person hållande i kläderna på en alldeles framför. De bildade en lång sicksacklinje som såg mycket imponerande ut.

Sedan styrde de mot Sravasti, där Buddha bodde. Under resan uthärdade de alla typer av svåra umbäranden men de kände hur deras hjärtan fylldes med mer och mer ljus, och resan blev mindre och mindre smärtsam. Men när de närmade sig Magadha så var de tvungna att vada över ett träsk i bergen. Guiden märkte att resan de stod inför skulle bli mycket svår och hittade på en ursäkt och lämnade de blinda på egen hand.

De väntade och väntade, men guiden kom aldrig tillbaka som han lovat. De var väldigt rädda och sade till varandra, ”Alla våra ansträngningar har varit förgäves. Den skurken tog våra pengar och lämnade oss. Vad ska vi göra?”

Alla var verkligen rädda, men chefen hörde ljudet av vatten framför dem. Han visste att det måste vara träsket de behövde vada över, så han bad alla att gå i den riktningen och hålla varandra i händerna. När de gick framåt genom att känna sig fram så ropade någon på dem med vrede, ”Ni bestar, är ni blinda? Ni trampade på alla de nya grödor som jag planterat och de är alla döda!”

”Ack, vi är verkligen ledsna för det. Vi är alla blinda. Om vi kunde se så skulle vi inte ha gjort ett sådant misstag. Vi ber er, godhjärtade herre, att med stor medkänsla hjälpa oss och visa oss vägen till Sravasti! En bedragare har tagit våra pengar, så vi kommer bara att senare kunna ersätta dig för din förlust. Vi kommer att hålla vårt löfte!”

Markägaren tyckte att det verkligen var synd om dessa blinda. Han suckade och sade till dem: ”Glöm min förlust! Följ med mig. Jag kommer att hitta någon att ta er till Sravasti.”

De blinda blev överlyckliga och kunde inte tacka honom nog. ”Lyckligtvis har vi mött dig, en extremt snäll person!”

Markägaren hittade någon som kunde leda dem till Sravasti. När de kom fram var de mycket glada. Olyckligtvis så sade abboten i templet till dem: ”Ni har kommit för sent. Buddha har gått till Magadha.”

De blinda blev mycket besvikna men fann sin väg tillbaka till Magadha. De hade lidit mycket på vägen, men de kom fram till Magadha bara för att konstatera att Buddha redan gått tillbaka till Sravasti.

Även om de var utmattade så trodde de starkt på att de så småningom skulle kunna få träffa Buddha, så de var än en gång på väg till Sravasti. De var fast beslutna att de inte skulle sluta förrän de fick träffa Buddha. Tråkigt nog så fick de åter igen inte träffa Buddha i Sravasti.

”Buddha gick till Magadha igen.” sade Abboten med sympati till dem. De blinda människorna var tvungna att vända tillbaka till Magadha ännu en gång.

Efter att de hade rest fram och tillbaka mellan de två städerna sju gånger såg Buddha att välviljan i deras hjärtan hade uppnått standarden, så han väntade på dem i sin bostad i Sravasti. Buddhas medkännande ljus lyste fram och de blinda kände ett intensivt ljus framför deras ögon. Slutligen kunde de se den Buddha som de hade längtat efter.

Alla de 500 blinda föll på knä för att tillbedja Buddha och uttrycka sin tacksamhet. ”Buddha, du erbjuder frälsning för alla dem som är mitt i lidandet. Vänligen ge oss tillbaka vår syn så att vi med våra ögon kan se ljuset, så att vi kan se dig, Buddha, som lyser som det himmelska ljuset!”

När Buddha såg att de var så uppriktiga så sade han till dem: ”Ni är mycket fromma, och ni gjorde en lång och mödosam resa med fast beslutsamhet. Jag ska ge er er syn så att ni kan se ljuset.” De 500 blinda kunde omedelbart  se. De föll på knä på marken och sade tacksamt: ”Tack, Buddha, för din medkänsla! Tack, Buddha, för din gränslösa kraft! Vänligen acceptera oss som dina lärjungar. Vi vill följa dig och tillbedja dig under många livscykler som komma skall!”

Buddha sade: ”Okej, mina lärjungar!”

De blev Buddhas lärjungar och de var mycket flitiga i sin kultivering. I slutändan så uppnådde de alla Arhats nivå.

Buddha upplyst, utan att beröras av världens frestelser

- Arhat är den första nivån av upplysning.