Insikt

Svastikan: En uråldrig symbol för lycka och välsignelse

Neli Magdalini Sfigopoulou
Epoch Times

Svastikan har varit allmänt känd för världen under en mycket längre tidsperiod än sedan andra världskriget och har varit en symbol för vishet och lycka. Med en historia på 3000 år har svastika-symbolen sitt ursprung i det antika Indien och i antika västerländska kulturer.

Den är ett exempel på en kontinuerlig rörelse, en rörelse som påminner om rörelsen hos en väder- eller vattenkvarn. Den snurrar ständigt medurs och moturs. När den snurrar medsols representerar den universums energi, styrka och intelligens och när den snurrar motsols representerar den välsignelse. Den betecknar också universell harmoni och motsatsers balans.

Ordet svastika är sanskrit och betyder ”Tecknet för det självmanifesterade”. Med andra ord är det ett tecken på självförverkligande och symbolen för en upplyst person, också känd som en Buddha. Således bär ofta Buddhas som är avbildade i konsten detta tecken på sina bröstkorgar eller handflator.

Ordet svastika tros i allmänhet vara en sammanslagning av orden ”su” och ”asati”. Su betyder ”bra” och asati betyder ”att existera”. I sanskrits grammatik, när de två orden kommer samman blir de ”svasti”. ”Ka” är ett suffix. Om denna härledning av ordet svastika är korrekt, då skulle den bokstavliga betydelsen av ordet vara ”Låt det goda råda”.

För den västerländska kulturen, som den grekiska, keltiska, finska och olika inhemska kulturer, var svastikan också en mycket viktig symbol. I konstnärliga sammanhang används den oftast i kläder, arkitektur, keramik och skulptur. Västerländska kulturer kallar den för ”Ljusets hjul”. På kinesiska är den känd som symbolen för ”wan”. ”Wan” är en homofon (homofon är ett ord som uttalas lika, men stavas olika och har olika betydelser. Övers. anm) för tio tusen, ett antal som ofta används till att omfatta alla universums skapelser.

När Adolf Hitler tog svastikan som sitt emblem, ville han hävda den universella makten som sin egen. Sedan dess har den moderna världen kopplat samman svastika-symbolen med Hitlers regim och ideologi. I Tyskland ses symbolen fortfarande med en hel del stigmatisering. Det är dags att återlämna svastikan till sin verkliga position och låta den återfå sin ursprungliga innebörd.

Läs om den tyska domstolens godkännande av svastikan som gjordes 2004: http://en.epochtimes.com/news/4-9-4/23097.html

via Svastikan: En uråldrig symbol för lycka och välsignelse – Epoch Times

…

Välsignad vare du!

Indisk legend

En månljus natt var den indiske guden Krishna försjunken i djupa tankar, men så säger han plötsligt för sig själv:

– Jag trodde att människan var det vackraste på jorden men jag misstog mig. Här vaggar sakta en lotusblomma för nattvinden. Den är mycket vackrare än någon levande varelse. Nyss öppnade den sina blad i månens silverstrimma, och nu kan jag inte ta mina ögon från den.

Han suckade för något liknande fanns inte bland människorna. Efter en stund tänkte han:

– Skulle inte jag, en gud, ha makten att skapa ett väsen som bland människorna är vad lotusen är bland blommorna? Det skulle skänka skönhet åt människorna. Lotus, förvandla dig till en jungfru!

Vågorna darrade lätt som om en lärkas vingar rört vid vattnet. Natten blev ljusare, månen glänste klarare på himlen, nattens fåglar sjöng ljuvligare. Plötsligt blev de tysta, ett under skedde och framför guden steg en lotus i människogestalt fram.

– Du var sjöns blomma, från och med nu är du min tankes blomma, sade guden.

Flickan talade och det lät som när lotusblommans blad blivit kysst av sommarvinden.

– Du förvandlade mig till ett högre väsen. Var befaller du mig att bo? Kom dock ihåg att när jag var blomma darrade jag och slöt mina blad vid minsta pust. Jag är rädd Herre, för regnet och ovädret, jag fruktar åska och blixtar och fruktar solens brännande strålar. Jag är lotusblomman förkroppsligad men jag har bibehållit min natur och jag är rädd Herre, för jorden och allt som finns där. Var ska jag bo?

Krishna tittade på stjärnorna som tindrade och frågade henne eftertänksamt:

– Vill du bo på bergets topp?

– Där är snö och kallt Herre, jag är rädd.

– Hm, jag ska bygga ett palats åt dig av kristall på havets botten.

– Havet vimlar av ormar och andra vidunder och jag är rädd.

– Vill du bo på de ändlösa stäpperna?

– O Herre, stormen och de vilda djuren har sitt tillhåll där.

– Vad ska jag då göra med dig, du mänskliggjorda blomma? Ah, i Elloras klippgrottor lever de heliga eremiterna. Vill du bo där, långt från det världsliga och människorna?

– Där är det mörkt och jag är rädd Herre.

Krishna satte sig på en sten och stödde huvudet i handen. Flickan stod framför honom, darrande och rädd.

Morgonrodnaden började färga himlen i öster. Den förgyllde sjön, palmerna och bambubuskarna. De rosenfärgade hägrarna, de blå tranorna och de vita svanarna på vattnet bildade tillsammans med påfåglarna och bofinkarna i skogen en kör.

Sakta hördes också klangen av strängar som spänts över en flodmussla och en mansröst sjöng en visa.

– Det är diktaren Walmiki som hälsar soluppgången sade guden som vaknat ur sin tankfullhet.

Walmiki kom gående på sjöns strand och han såg flickan som förvandlats ur en lotusblomma. Han slutade spela på sitt instrument och stod stum, stilla som om den store guden hade förvandlat honom till ett träd vid vattenbrynet.

Guden blev glad när han såg den andre beundran och han sade:

– Vakna Walmiki och säg något!

– … jag älskar! Det var det enda han klarade att säga.

Krishnas ansikte strålade plötsligt upp.

– Underbara flicka nu har jag funnit dig en värdig boning, du ska bo i diktarens hjärta.

– … jag älskar, upprepade Walmiki än en gång.

Guden hade gjort diktarens hjärta genomskinligt som kristall. Mild som sommarmorgonen, stilla som böljornas gång, steg flickan in i boningen som bestämts åt henne. Men plötsligt bleknade hon när hon tittade djupare in i Walmikis hjärta och hon darrade av fasa, som för en kall vind.

– Blomma, sade guden som blev förvånad, är du även rädd för diktarens hjärta?

– Herre, var har du befallt mig att bo? I det här hjärtat ser jag allt som jag är rädd för, de snöhöljda bergstopparna, de djupa vattnen, stäpperna med stormar och orkaner och Elloras dunkla grottor. Jag är rädd Herre!

Den gode och vise guden sade då till henne:

– Lugna dig ljuva blomma. Om det i Walmikis hjärta höjer sig ensamma snötoppar, är du vårens varma fläkt som smälter dem. Om det finns en avgrund i hans hjärta, är du pärlan där, finns det en öde stäpp, plantera då sällhetens blomma och i de mörka grottorna är du solstrålen.

Walmiki som återfått talets gåva sade:

–Välsignad vare du.

Legenden återfanns i ”Veckan” från 1907.

via Välsignad vare du! – Epoch Times

…