Vår mänskliga natur och djupare livsmönsters makt i våra liv

24 september, 2012 kl. 09:31 | Publicerat i Andlighet, dagens tankar, Kropp & Sinne | Lämna en kommentar
Etiketter: , , , , ,

Nedanstående artikel är intressant ur flera perspektiv, detta måste vara ett exempel på manlig bulimi och anorexia. För hur går ren tanke och ren kropp ihop med att röka kopiösa mängder cigarrer och att förtrycka och kontrollera? En ren tanke skänker istället frihet.

Ska vi komma över missbruk i olika former handlar det om att hela djupare mönster inom oss och förstå den mänskliga naturen vi har, vi kan inte fly in i någon slags andlighet med hjälp av yttre medel som ska tukta oss. Det håller inte i längden då det inre inte är omvandlat utan bara tuktat och förtryckt.

Om man vill veta mer om sig själv och sina djupare mönster som styr en, omedvetet många gånger, så kan jag rekommendera ”Lev som du vill och inte som du lärt” av Jeffrey E. Young.

Lord Byrons förfäran inför den feta kroppen

Av Magnus Västerbro

Lord Byron, sinnebilden för den späda och eteriska poeten, hade i själva verket en stark benägenhet för fetma. Tanken om att en skarp själ kräver en tuktad kropp kom att prägla hela hans liv. Redan Sokrates varnade för fetma.

George Gordon Byron, mer känd som lord Byron, var det tidiga 1800-talets absoluta kändis, i varje fall i Storbritannien. Han var sinnebilden för en romantisk poet, blek, späd, eterisk. Ren tanke, ren känsla; i det närmaste ingen kropp.

Men i själva verket förde han en livslång kamp mot sin egen fysiska form. Byron hade nämligen vad han själv beskrev som ”en nästan morbid benägenhet att bli fet”. Vilket förfärade honom, då han såg feta människor som slöa, tröga, dumma. Därför började han redan som student i Cambridge att följa en strikt diet, bestående av kex och sodavatten, eller potatis dränkt i vinäger. Dessutom gick han gärna klädd i flera lager tjocka ullkläder, för att svettas bort de förhatliga kilona. Allt detta varvat med riktiga matorgier, som ofta avslutades med en dos bittersalt, för de praktiska kräkningarnas skull.

Besattheten vid vikten följde Byron genom livet. Under sin omtalade vistelse i Villa Diodati vid Genevesjön, där han umgicks med några av sin tids mest omtalade författare, tuktade Byron hårt sin kropp.

Till frukost: en tunn skiva bröd och en kopp te. Mitt på dagen: några grönsaker, och en flaska kolsyrat vatten spetsat med en gnutta vin. På kvällen: en kopp grönt te, utan mjölk eller socker. För att dämpa hungerkänslorna rökte den unge lorden kopiösa mängder cigarrer.

Den strikta dieten gav resultat. Hos vinhandlaren Berry Bros & Rudd i London fanns en personvåg som lord Byron använde flitigt. Butikens arkiv visar att den 1,80 meter långe Byron vägde 88 kilo när han första gången kom dit, arton år gammal. Fem år senare hade han gått ner 31 kilo.

Byrons bleka och tärda exempel spred sig. En doktor George Beard var oroad över romantikernas besatthet vid att äta lite, eller inte alls. ”Våra unga damer lever sina uppväxtår halvsvultna”, skrev han, ”allt för att undvika att väcka vämjelse hos lord Byrons lärjungar”.

Om detta berättas i den brittiske medicinhistorikern Louise Foxcrofts nya bok, ”Caloriers & corsets, a history of dieting over 2 000 years”. Där visar hon med all önskvärd tydlighet att fetma är ett problem som följt mänskligheten genom historien.

I antikens Grekland såg läkarna den tjocka kroppen som urkällan till all slags sjuklighet. Därför var första ledet i all behandling att sätta patienten på diaita, diet. För Hippokrates, läkekonstens store pionjär, innebar detta en strikt kosthållning, kombinerat med riklig motion. Var patienten riktigt fet rekommenderades även regelbundna kräkningar.

Vid ungefär samma tid varnade filosofen Sokrates, som själv ska ha varit en riktig tjockis, för att överdrivet ätande skapade begär även efter annan slags lyx. Denna okontrollerade girighet skulle i sin tur ge upphov till ett orättvist samhälle, vilket i slutändan orsakar krig. Vad man äter, och hur man äter, var med andra ord inte en personlig angelägenhet. Att äta balanserat sågs som ett tecken på det slags självkontroll som är en förutsättning för ett välfungerande samhälle.

Redan då var för övrigt den koppling som Byron senare gjorde etablerad. För att själen ska vara skarp måste även kroppen vara det. Dessutom, vilket både Platon och Xenofon slog fast; den feta mannen är ju så fruktansvärt ful!

Under århundradena före och efter Kristi födelse lanserades den ena dieten efter den andra. Det alla var överens om var att den feta människan i grunden måste ändra sin livsföring. Äta mindre och röra sig mer, helt enkelt.

Med kristendomen blev fetman än mer problematisk. Den som äter för mycket njuter för mycket av det världsliga, och tänker därmed för lite på Gud. Frosseri är också tvilling med en om möjligt ännu värre synd – lustan.

Läs mer: Lord Byrons förfäran inför den feta kroppen – DN.SE

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

"VAD TÄNKER DU OM DETTA?"

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.